Det började med ett försök att underlätta och förkorta tillståndsprocessen för vindkraft. Alla vindkraftsärenden dubbelprövades under många år enligt både Miljöbalken och Plan- och Bygglagen vilket var mycket tids- och resurskrävande. PBL-prövningen som kommunerna stod för togs därför bort den 1 augusti 2009. För att kompensera kommunerna för det inflytande de förlorade infördes en ny paragraf i miljöbalken. Paragraf 16:4 gav kommunerna ett så kallat veto vilket innebär att länsstyrelsen eller miljödomstolen inte får ge miljötillstånd för vindkraftsetablering om inte kommunen aktivt har tillstyrkt beslutet.
Det är inte mer än rätt att kommunerna skall ha detta inflytande över sin egen yta. Men i vetot byggdes några grova misstag in som har fått stora konsekvenser för rättssäkerheten. Dels behöver kommunen inte motivera varför de väljer att inte tillstyrka ett projekt. De behöver inte heller aktivt avstyrka, kommunens tystnad räcker för att länsstyrelsen inte skall kunna ge något tillstånd. Ytterligare ett problem med vetot är att kommunens beslut inte kan överklagas. Lagt kort ligger och ingen praxis kan utvecklas.
När en vindkraftsprojektör väl är framme vid sista anhalten och länsstyrelsen skall fatta beslut om tillstånd har projekteringen oftast pågått i flera år och kostat åtskilliga miljoner kronor. Att kommunen då kan stjälpa hela projektet endast genom att inte aktivt tillstyrka det och utan motivering är uppenbart rättsosäkert. I december 2010 publicerade Energimyndigheten en första sammanställning av olika aktörers erfarenheter av det kommunala vetot. Ett par exempel på situationer som vetot är orsak till:
- Kommuner ställer krav på projektörerna som inte har något stöd i vare sig lag eller översiktsplaner. Till exempel kan projektören krävas på ekonomisk ersättning för att kommunen skall tillstyrka, med andra ord en direkt muta.
- Lokalpolitiker utsätts för extrem press från motståndsrörelser och kommunens tillstyrkan eller avstyrkan blir en valfråga. I vissa kommuner var vindkraften på detta sätt helt avgörande för utgången av valet år 2010. Partier gick emot kommunala vindkraftsmål och planer och lovade en avstyrkan för att vinna röster. Detta innebär att kommunernas markanvändning under många år framöver riskerar att styras av olika gruppers förmåga att skapa medial uppmärksamhet istället för av en demokratisk planeringsprocess.
- Kommuner behöver inte ta ställning till enskilda projekts lämplighet. De kan istället från början meddela projektörerna om att inga vindkraftsetableringar kommer att tillstyrkas. På det viset skärs många bra vindlägen bort utan att utredas och i kommuner som är positiva till vindkraft utnyttjas istället sämre vindlägen när de bättre är "tagna". Detta leder i förlängningen till sämre produktion, sämre effektivitet och sämre anseende för vindkraften i stort.
Detta är bara några exempel på hur fel det kommunala vetot kan utnyttjas. Naturligtvis skall alla som är berörda av en vindkraftsetablering ha lika stor rätt att yttra sig och påverka. Men att inflytandet skall kunna utövas genom utpressning och resultatet inte kan överklagas är direkt löjeväckande i rättssäkra Sverige. Även i ärenden där vetot har fungerat bra och inte missbrukats på något sätt har myndigheterna uppmärksammat att den tidigare dubbelprövningen var att föredra på grund av rättssäkerheten för alla parter.
Det kommunala självstyret är viktigt och det är ingen risk att vetot kommer att tas bort utan att dubbelprövningen återinförs. Om regeln behålls ligger det dock i allas intresse att den ändras så att projektörerna vågar investera i att utreda olika platser.
Annika Helker Lundström, vd på Svensk Vindenergi uttrycker det mycket träffsäkert i Ystads Allehanda:
”Sverige har ovanligt goda förutsättningar för vindkraft med många goda vindlägen. Men för att kostnaderna för elkonsumenterna ska hållas nere krävs en effektiv och förutsägbar tillståndsprocess och att vindkraften kan byggas där det blåser som bäst.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar