Riksdagens nej till att slopa vindkraftsvetot

Under de senaste veckorna har det kommunala ”vetot” för vindkraft diskuterats häftigt i media. Nu i veckan har riksdagen debatterat frågan om att ta bort denna anomali i miljölagstiftningen efter en motion från vänsterpartiet. S, MP och V försökte få igenom att vetot ska skrotas, men blev nedröstade av övriga partier. 

Sista ordet är garanterat inte sagt i den här frågan, men detta beslut ger en känsla av att politikerna inte förstår vad problemet handlar om. Alliansen anklagar de rödgröna för att vilja försvaga det kommunala självstyret, vilket det inte alls är fråga om. Jag är ganska säker på att de flesta som vill skrota vindkraftsvetot är fullt medvetna om att kommunernas inflytande måste garanteras på något annat sätt. Syftet med en lagändring skulle inte vara att ge staten större makt över vindkraftsutbyggnaden, utan att garantera att tillståndsprocessen för vindkraft är rättssäker. Som det ser ut idag så kan det kommunala vindkraftsvetot bland annat innebära att handläggningstider förlängs, kommuner kräver vindkraftsföretag på ekonomisk ersättning för att tillstyrka projekt (ren utpressning) och vindkraftsutvecklingen styrs mer av känslor än av faktisk kunskap i en rättslig prövning.  

Gunilla Nordgren (M), en av riksdagsledamöterna som röstade nej till att ta bort det kommunala vetot skrev idag en insändare i lokaltidningen, Höganäs. Gunilla förklarar i insändaren varför hon röstade nej: 

”För mig som moderat är det kommunala självstyret en självklarhet och gäller naturligtvis även att vad avser att uppföra vindkraftverk.”

”Ingen skall kunna tvinga fram nya vindkraftverk utan acceptans på det lokala planet.”

”Ingen skall behöva flytta, eller störas av höga bullernivåer. Att uppföra ett vindkraftverk kräver lokal acceptans, tydliga säkerhetsavstånd till bebyggelse och skall ske med öppenhet och tidiga samråd med berörda människor.”

I samma insändare skriver Gunilla om hur viktigt det är att utveckla förnyelsebara energikällor. Det blir då sorgligt uppenbart att de som sitter i riksdagen och bestämmer om
vindkraftens framtid inte har någon som helt kunskap om hur en vindkraftsprocess ser ut. Inget av det som framförs som argument för att rösta nej har egentligen någon betydelse i frågan. 

Det kommunala självstyret hotas inte för att en felaktigt formulerad paragraf behöver tas bort eller formuleras om. Om det blir aktuellt att ta bort det kommunala vetot så måste kommunernas inflytande säkras på något annat sätt. Om paragrafen istället formuleras om (vilket skulle vara den absolut effektivaste lösningen) så skulle den enda förändringen bli att kommunens inflytande bygger på sakliga argument istället för på okunskap och rädsla. Till exempel skulle detta kunna göras genom att kommunen måste kunna motivera sitt beslut att avstyrka ett vindkraftsprojekt. Samtidigt kvarstår det kommunala planmonopolet med vilket kommunerna har stort inflytande i vindkraftsutbyggnaden.

Gunillas övriga argument om att ingen ska kunna tvinga fram vindkraft utan lokal acceptans och att ingen ska behöva flytta på grund av höga bullernivåer har ingenting med det kommunala vetot att göra. Miljöbalken reglerar både samrådsprocessen med närboende och vilka bullernivåer som tillåts. Professionella vindkraftsprojektörer lägger mycket tid och resurser både på kommunikation med närboende och på bullerberäkningar och medföljande anpassning för minsta möjligs störning vid bostäder. Högsta tillåtna bullernivå från vindkraft i Sverige (40 dB) är betydligt hårdare än i andra länder. Exempelvis tillåts i Danmark 45 dB vilket är betydligt mycket mer påtagligt än 40 dB. 

Att över huvud taget blanda in dessa faktorer i ett beslut om det kommunala vindkraftsvetot är helt vansinnigt. Var sak på sin plats. Naturligtvis bör man diskutera lokal acceptans (som är extremt viktigt) och bullerstörningar (som påverkar många), men detta har inget med det kommunala vetot att göra. 

Se mer om problematiken med det kommunala vetot i blogginlägget ”Det kommunala vetofiaskot” från 30 mars.